Ja var börjar man...?
Vi kan börja med en av höjdpunkterna för både Nellie och mig nämligen sommarens flygning.
I somras så var det tid för hennes flygning som jag har skrivit om i tidigare inlägg, det blev till och med två flygningar som sponsrades av både hennes farbror och farmor.
I vanlig ordning förberedde jag henne in i minsta detalj och varje gång så fick jag bara till svars:Nellie ska flyga....ja ha, inget konstigt där inte.
Väl på flygklubben så träffade vi Oscar som skulle flyga planet, en för övrigt mycket förstående person som försäkrade mig att om Nellie skulle få panik och tycka det var jobbigt så skulle vi vända och landa med en gång. Jag hade tagit med mig en sittdyna samt hörselkåpor till Nellie. Jag ville inte sätta på Nellie ett headset där hon kunde höra både prat samt radiotrafik.
Nellie klättrade in i planet som om hon aldrig gjort något annat, en viss oro kunde dock skönjas när vi gav full gas och lyfte för att nästan direkt göra en kraftig vänstergir. Sedan satt Nellie som ett ljus och njöt hela turen.
Oscar är väl införstådd med Nellies problematik så han stegrade gradvis flygningen för att avsluta med en "lågflygning" över trädtopparna följt av en stigning. Nellie skrattade på "riktigt" för första gången på länge. Den andra flygningen tog vi en sväng ut över Bjärehalvön och njöt av både fantastiskt väder samt utsikt. Vi ser fram emot sommaren när vi ska upp i skyarna igen. Bilder från äventyret finns längre ner.
Nellie började även förskolan i augusti och hon har överraskat oss alla med att göra riktigt bra ifrån sig. Uppenbart att hon presterar som bäst när det blir lite utmaning i tillvaron. Nellie har fått en mycket bra assistent på skolan som heter Rebecka. Hon kan ta Nellie på rätt sätt och ger henne ett bra stöd samtidigt som hon låter Nellie göra en del saker själv med dom andra barnen.
Personligen var jag rädd att dom andra barnen skulle lämna Nellie lite i sticket då hon enligt deras mallar är avvikande i beteende och uppförande men där har vi blivit mycket positivt överraskade. Jag har själv varit med lite i skolan och sett hur dem stöttar Nellie.
En dag hade alla barnen storsamling på skolgården och stod i en stor ring. Nellie började känna obehag och jag var precis på väg att gå fram till henne när en två år äldre flicka som heter Nina redan hade ställt sig bakom Nellie och lagt armarna om henne och vaggade henne i sidled och pratade lugnande med henne, en fantastisk syn att se.
Vi är nu i det läget att en ny utredning har påbörjats gällande språkstörning. Det är ytterst tröttsamt att återigen traska sig igenom ytterligare en utredning, dock är det ju för Nellies bästa i slutändan. Det är även på tal att eventuellt börja med teckenspråk för att Nellie ska kunna göra sig mer förstådd i vardagen.
Vi har även fortsatt med sjukgymnastiken på hästryggen. För Nellies del är det mer en psykisk sjukgymnastik då det handlar om att lyssna,våga,ta initiativ och bygga självförtroende hos henne.
Själv har jag gått ner i tjänstetid på mitt arbete för att vi skulle kunna lösa våra problem med oregelbundna arbetstider men fram för allt att kunna hjälpa och ta hand om Nellie. Inget man blir rik på men om jag inte hade gjort det så hade jag ångrat mig senare.
Nellies problem och ibland avvikande beteende i vardagen blir mer tydligt ju äldre hon blir samtidigt som hon gör stora framsteg. Nellie har precis tagit sig ur en jobbig period med mycket problem i vardagen och ibland ångest så nu kör vi förhoppningsvis i medvind ett tag.
Nedan följer lite härliga bilder:
